En kärlekshistoria

Jag fullständigt överväldigas med schyssta vax den här hösten. Kent, Sambassaduer, Christian Kjellvander, The Hives, Anna Järvinen. Okej, jag vet att alla hyllar dessa skivor här och var och att det är otroligt okontroversiellt att tycka att dom är bra - men det är dom ju!

Så igår inleddes ännu en kärlekshistoria. Enda sen Bring 'em in har jag inte gett så där jättemycket för Mando Diao, Borlänges stökigaste pojkar. Tills nu. "Never seen the light of day" är en fantastisk skiva för att tala klarspråk. Något har hänt med den polerade rockytan. Det låter mer psykedeliskt, mer äkta och mer Björn Olsson (det är ju han som producerat skivan!) och mer Dalarna. Fiolerna är där, vemodet är där. Men också dom distade gitarrerna och flörten med 60-talsmusiken. Orsaflickan sa att plattan låter lite som Dungen och det är bara att hålla med.

Och Dalatrippen avslutas med en instrumental låt som heter just Dalarna. Det känns som Mando Diao kommit hem. Välkomna då.