Ett kent-fan talar ut

Så går man då runt med sin nyinköpta Kent-tröja. Tröjan levererades i en vit platspåse. Med Kent-loggan på. Indie så det slår. Eller?

Som ett gammalt Kent-fan kastas man ständigt mellan hopp och förtvivlan. Hoppet finns där när en ny skiva dimper ner på skivdiskarna. Ännu några rader med kloka ord från herr Berg och hans vapendragare. Alltid intressant med en ny skiva, hur dålig eller bra det än må vara. Kent är alltid Kent liksom.

Men en sorts förtvivlan kom krypande igår. Rad tre plats nio. Läkerol Arena i Gävle. Strax innan halv nio så började showen. Gamla hitar blandas med nya. Dom andra görs om till någon umpa-bumpa-discoversion (okej att Kent gör discolåtar men någon måtta får det ju vara) med en påkostad lasaerljus-show. Visst är det storslaget och stundtals genialiskt bra. Men när Jocke Berg sätter fel ton på första orden på 747 så inser jag att låtar som Frank, Blåjeans, Avtryck, Kräm, Halka, Chans, En himmelsk drog med flera är ett avslutat kapitel för Kent. Och det förstår jag. Man kan inte hålla på att spela massa låtar från första skivan när man har åtta album på sin repertoar. De har kört dom låtarna för många gånger så dom tycker klassikerna är mossiga. Men igår hade Kent vunnit på att utnyttja sin digra låtskatt. Slängt in en till klassiker och kanske kört lite mer jordnära. Lågmält, bara Jocke med gitarr.

Men det märkliga igår var också att flera bra låtar från den senaste skivan inte spelades. Jag saknade Våga vara rädd, Elefanter och Ensammast i Sverige. Dålig dag för att göra en bra låtlista kanske?

Nä goda vänner. Det är plågsamt att gilla gamla Kent lite mer än nya Kent.
För man får aldrig som man vill. Man blir också betraktad som en introvert kvarleva från när det begav sig (haha!). Men min Kent-tröja bär jag med stolthet ändå. Man måste ju vara indie :)

Kent-påsen