Världen är allt bra konstig.
Till och med mamma och pappa kollar på Let´s dance
Världen är lite upp och ner
Grannen har sex så man blir generad
Klimatförändringarna kommer förstöra världen
Och jag får skrapa rutorna på bilen. Från insidan (!)
Man måste tänka på miljön måste man
Det gör jag. Fan jag glömde diska och dom brända vårrullarna ligger och luktar
Nu är det dags att vara personlig i den här bloggen.
De jag kommer skriva om i detta inlägg läser förmodligen inte den här sidan. Så det är väl bara att skriva på.
Söndag morgon klockan sju. Vaknar av ett avlägset läte. Känns som det kommer från källaren. Men det kommer nog från några lägenheter bort. Det stönas. Fan, tänker jag.
Försöker somna om. Men det går inte, jag är klarvaken. Generad. Det stönas högre och högre, det skakar till och med till i väggarna. Dom slutar inte. Jag är tvungen och gå upp. Sätter på teven och höjer ljudet. Jag vet inte vad jag ska ta vägen.
När någon spelar hög musik eller har fest och härjar så är det ju brukligt att man går över och säger till om man störs av stojet. Men när man störs av att någon har sex – hur gör man då? I helgen kändes det fasen som om dom låg i soffan i min lägenhet. Så tydligt hördes allt.
Ska man gå över till grannen, ringa på, ursäkta kan ni sluta att ha sex? Eller bli så där tråkig formell: ursäkta, kan ni sluta utbyta kroppsvätskor med en sådan kraftig volym? Ursäkta, måste ni vara så upphetsade, ursäkta måste ni ha ett sånt bra sexliv?
En gång när jag stördes av att grannen spelade hög musik på kvällen så ringde jag hyresvärden nästa dag. Dagen därpå hade han lagt lappar i allas brevinkast med uppmaningen att visa varandra hänsyn efter att det inkommit klagomål om att någon spelat musik på hög volym.
”Vänligen visa respekt för dina grannar när du utför dina kärleksriter. Om du måste låta så ska du göra det i en sådan volym att grannen inte kan höra…ljuden. Om du och din partner någon gång under året vill ha mera högljudda sexuella aktiviteter måste dina kringliggande grannar informeras i god tid i förväg. Gärna genom anslag på den gemensamma anslagstavlan som finns i vardera trappuppgång”. Ja så hade det kanske stått på hyresvärdens lappar.
Som innehavare av förstaplatsen på indieinnelistan 2007 så känner jag att jag har ett visst ansvar. De senaste dagarna har jag varit sjuk, när jag inte legat i soffan eller sängen och tyckt synd om mig har jag kollat igenom skivsamlingen lite grann. I dessa o-indie-tider med mp3:or och en massa strunt så är det lätt att glömma av sina gamla vax i hyllan.
Så här kommer listan:
Nästan bortglömda indieband:
* Wannadies. - speciellt dom tidiga låtarna där bandet hade fiol i uppsättningen(!). Även upphovsmän till indiedängan My Home Town som går bra att titta/lyssna på här. (Japp! Annika "jag-är-lite-överskattad" Norlin har gjort en svensk översättning på den låten.) Wannadies kommer ju från Skellefteå - Billys hemstad! Eller?
* Brainpool. Och då menar jag Brainpool när alla vara med (även Janne Kask) och dom höll på med slyngelindie. Sexig indie. Rotade fram EP:en Every day med hela fyra spår. Oiiiiii...
Jag tog Brainpools autografer när dom skulle spela på Liseberg. Painkiller låg på skivdiskarna. Jag mötte dom vid Flumeride. Bara det liksom
* Happydeadmen. Upptäckte dom genom samlingsindieskivan "Svensk indie 1988-2006"
Bandet beskrevs som sveriges svar på The Smiths. Och jag kan väl hålla med om det i vissa låtar. Happydeadmen spelade på Hultan 1988. Tänk på det indiekids! 1 9 8 8 !!!
Lyssna här. Släng på Silent Sigh city - mest Smithslik.
Wannadies med Per Gessle-glasögon.
Laaksos frontfigur Markus Krunegård gör solokarriär. Kanske bara jag som har missat det, men under våren 2008 ska hans soloskiva Markusevangeliet släppas.
Redan nu går det att lyssna på en knippe låtar på hans myspace. "Jag är en vampyr" har samma driv som de flesta av Laaksos låtar. Men det är inte lika skränigt som Laakso. Mer discodunk kanske. Sen väljer Mackan att sjunga på svenska. Han gör en Annika "jag-är-lite-överskattad" Norlin - byter från engelska till svenska.
Jag hejar på Markus Krunegård. Han har en speciell röst. Karismatisk.
Mackans my space
Glöm återföreningsturnéer, glöm bråken, glöm feta dyra böcker, minns Gyllene Tider som du hörde dom första gången. Då det begav sig, när Per Gessle vad sexig och till och med Per Fritzon såg cool ut. Minns nerven, minns texterna, minns inräkningarna på halländska.
Det här är första delen av denna blog och Billys hajp av gamla Gyllene Tider. Bloggen kommer påstå i flera inlägg att gamla Gyllene Tider är indie. Vi ger dig argumenten och minnena. Först ett minne.
Det är en sen lördagskväll på utestället Marité i Östersund. Årstiden är sommar och året är 2005. Kvällen till ära har stället en gästdiscjockey. Gyllene Tiders trummis Micke Syd står och vänder plattor.Dom tänder i taket. Snart är det efterfest. Men först måste jag snacka med en av mina barndomshjältar. Ja vet. Det är lite töntigt att fortfarande se upp till dom gamla Gyllene Tider-farbröderna. Men den välpolerade indiefasaden får ursäkta. Jag går fram till Micke med en halvdrucken öl i handen.
– Man måste hälsa på trummisen i Gyllene tider säger jag och sticker fram min näve och vi skakar hand. Vi snackar en stund. Om allt möjligt.
Detta va innan bråket mellan Micke Syd och Per Gessle var officiellt. Men min manliga intuition sa mig något. Hur står det till med dig och Per Gessle egentligen, är ni kompisar? Hör jag mig själv fråga. Micke tittar på mig. Funderar. Sen öppnar han munnen.
– Per Gessle har två sidor. Den ena är att han är väldigt trevlig och bra så där. Men den andra…En stor JÄVLA RÖV!
Hoppsan Kerstin. Eftersom det här var några år sen och att jag inte var jättenykter så kan minnebilderna vara oklara, som Lars Danielsson hade sagt. Ordföljden kan vara annorlunda men att han tyckte Per Gessle är en stor jävla röv är korrekt. Det kan jag sälja min mormor på.
Vad har det här att göra med att vi påstår att gamla Gyllene Tider är indie? Inte ett dugg. I nästa inlägg drar vi på med dom stora elefanterna, dom vassa argumenten och indie-you-tube-klipp från Folkets park. Håll ut. Eller skicka ett vykort älskling.
En gång i tiden så var melodifestivalen en årlig kalkon. En cancersvulst på samhällskroppen, som någon pingstpastor på landsbygden skulle ha sagt. Alla tittade på tävlingen men ingen ville erkänna det. Det var töntiga bidrag, dåliga låtar och det var bara en gång per år. En tävling där en jury valde ut vilket bidrag vi skickade till finalen och hoppsan hejsan sen var allt klart.
Men nu, som alla vet, så är det niohundrasextiosju deltävlingar i Ystad, Uddevalla, Örkelljunga, Krokom, Svenshögen, Stockholm, Göteborg med flera. Ett himla holabaloba för ett gäng stackars låtar.
Allt har blivit så himla seriöst.
Min introverta indiesjäl kan till och med tycka att en schlagertakt är bra någon gång ibland. Men grejjen med hela Melodifestivalen, med alla schlagers, är ju att det svara pinsamt, dåligt och katastrofalt banalt och naivt!
Så tack Christer Sjögren. Tack för din urkassa låt, ditt löjliga nummer, dina partyparty-dansare med stora solfjädrar. Alla seriösa schlagerfans gråter floder av glitter för att din låt gick vidare. Fel fel fel som Magnus och Brasse hade sagt. Inget skoj och ploj här inte nu när allt har blivit så seriöst.
Christer Sjögrens låt är schlager. Enligt mig har den alla ingredienser en schlagerlåt ska ha. Pinsam, trallvänlig och banal.
Heja Christer i finalen!
