Heja Christer Sjögren

En gång i tiden så var melodifestivalen en årlig kalkon. En cancersvulst på samhällskroppen, som någon pingstpastor på landsbygden skulle ha sagt. Alla tittade på tävlingen men ingen ville erkänna det. Det var töntiga bidrag, dåliga låtar och det var bara en gång per år. En tävling där en jury valde ut vilket bidrag vi skickade till finalen och hoppsan hejsan sen var allt klart.

Men nu, som alla vet, så är det niohundrasextiosju deltävlingar i Ystad, Uddevalla, Örkelljunga, Krokom, Svenshögen, Stockholm, Göteborg med flera. Ett himla holabaloba för ett gäng stackars låtar.

Allt har blivit så himla seriöst.

Min introverta indiesjäl kan till och med tycka att en schlagertakt är bra någon gång ibland. Men grejjen med hela Melodifestivalen, med alla schlagers, är ju att det svara pinsamt, dåligt och katastrofalt banalt och naivt!

Så tack Christer Sjögren. Tack för din urkassa låt, ditt löjliga nummer, dina partyparty-dansare med stora solfjädrar. Alla seriösa schlagerfans gråter floder av glitter för att din låt gick vidare. Fel fel fel som Magnus och Brasse hade sagt. Inget skoj och ploj här inte nu när allt har blivit så seriöst.

Christer Sjögrens låt är schlager. Enligt mig har den alla ingredienser en schlagerlåt ska ha. Pinsam, trallvänlig och banal.

Heja Christer i finalen!