Ett inlägg till dig

Det är märkligt. Man blir mest ledsen över det mest självklara. Det som kommer hända oss alla. Att dö.

Farmor kastade in handduken i onsdags. Kastade och kastade, det var en ganska stillsam död. Det senaste halvåret har allt gått fort, minnet har svikit henne, likaså hälsan.

Det har varit rena berg-och dalbanan de senaste dagarna i min familj. I lördags; bröllop och dans med hela familjen, igår nattsvart. Men det är väl livets egna balanssystem som sköter om det där. Det måste vara lika mycket glädje som sorg i livet.

Igår när jag tänkte på farmor hela tiden så kom jag fram till en sak. Hon skrattade alltid, var alltid glad. Bemötte alltid oss barn med ett leende och värme. Jag tar med mig det där leendet, att möta folk med glädje, någon slags grundläggande respekt.

Hela livet hjälpe min farmor andra. Någon slags dygnet-runt-välgörare. Som Astrid Lindgren diktat så fint i "Fattig bonddräng": Nu får du VILA UT

Älskade farmor, tack för allt! Du är saknad av mig och av alla

(Syster Elin har plockat fram en fin bild!)