Tack för allt

Så äntligen möts dom igen.

I måndags kväll tog farfar sina sista andetag, en knapp månad efter att farmor lämnat detta jordeliv. Jag hoppas så otroligt mycket på att dom träffas igen, fråga mig inte var, enligt vilken religion, men ett sånt starkt kärlekspar kan inte bara upplösas. Visst smågrälade farmor och farfar på varandra ibland, farfar gnällde lite, men farmor sa då ifrån. Men när dom satt bredvid varandra ute i vardagsrummet och berättade hur dom träffades, hur farfar rodde över sundet för att spana in farmor, ja då såg man verkligen att dom var gjorda för varandra.

I samband med farmors begravning fick jag på något sätt ta farväl av farfar, trots att han levde. Han var väldigt dålig, hade inte hälsa till att medverka på begravningen. För första gången i hela mitt liv satt jag och höll min farfar i hans händer, riktigt riktigt länge. Han var hjärtskärande ledsen, likaså hela släkten.

En epok är över. I hela mitt liv har dom alltid varit hemma när man knackat på. Farmor har alltid suttit på sin stol, farfar i soffan bredvid. Alltid spred dom värme omkring sig, i all sin enkelhet, med breda leenden. Att komma till deras hem, vad som att landa i trygghetens stora famn. Men som sagt, en epok är över. Nu finns dom bara i våra goda minnen. Tack farmor och farfar att ni fanns så länge i våra liv. Ni saknas oss alla.

Farfar, julafton 2007.