Musik-Cabinstreet gör comeback på andras bekostnad!

Å hej! Livet är ett långt jobb

Frikyrka eller Dramaten?

Därför borde alla se "Grannfejden"

Dags för en teve-krönika:

Det finns bra och dålig skräp-tv.

Dålig skräpteve är till exempel serien om en avdankad rockstjärna som ska dejta och hångla med 28 000 burleska tjejer som knappt kan skilja på vänster och höger. Knappt rockstjärnan heller. Dålig skräpteve innefattar även "Färjan" där en solariebränd man står och gör drinkar och säger "inga problem" till tre överfnissiga 23-åriga tjejer från Gnosjö som tror de äger hela jäkla Östersjön med dess omkringliggande kobbar och skär.

Bra skräpteve är till exempel "Lyxfällan". Avskräckande propaganda-teve där man som tittare knappt vågar titta på ett kreditkort för att man blivit avskräckt av existensminimum-paret från Älvkarleby.

Jag och min sambo fastnat för "Grannfejden". Robert Aschberg och han den där som man aldrig kommer på vad han heter. Tuffa alfa-hanne-Robert med den lilla ljusa känsliga killen.

"Grannfejden" besöker alltid något litet samhälle utanför storstan där en fejd har frodats i flera år tillbaka. Grundkonceptet är nästan likadant varje gång: Två grannar, det är nästan alltid gubbarna i grannfamiljerna som bråkar, de har olika åsikter om en massa saker. Den ena har för stökigt på tomten, den andre har inte byggt klart sitt hus (det ser alltså fördjävligt ut) eller den enes hund ylar i fel tonart. Eller som det nästan alltid handlar om i varje avsnitt: en stackars väg. Den är antingen för bred, smal eller så kör någon för fort på den. Allt som oftast är Lantmäteriet inblandat. Det ska tittas på ett så kallat servitut och snart kan tittaren allt om lantmätarens lagar och förordningar.

Grannfejden kan börja. Han sa si, då gjorde han så, han gjorde en Hitlerhälsning när han körde förbi och pekade finger, han slog mig på truten, nej-det-gjorde-jag-inte-alls säger den andra och nu är det dags för medling i närmaste idrottshall. Och så börjar Aschberg och den timide mannen att förhandla. Ibland tjafsas det och bråkas parterna emellan så Robban får höja rösten så att vi tittare sitter som tavlor på väggen av hans stockholmska ljudliga starka stämma. Reklam.

Tillbaka. I de bästa av stunder av "Grannfejden" så faller den ena mannen i konflikten i gråt. Det hände i gårdagens avsnitt bland annat. Både vid den dramatiska medlingen och när gubbjäklarna tillslut hade blivit sams och nästan kompisar - trots att de skrivit under ett avtal som förbjöd dem att tala med varandra - fusk!

Varför är då inte detta teveprogram samma skit som de övriga som trean och femman visar?

Jo.

Anledning ett: det visar på ett verkligt problem som faktiskt finns i Sverige, ute i stugorna som det heter. Grannar bråkar med varandra. (Morsan var nära att starta en grannfejd en gång; hon klagade på grannens tuppar som gal på tok för tidigt på morgonen). Det blir slagsmål och konflikter och detta program visar på en konkret lösning och grannarna blir nästan alltid vänner. Nåja, bråken slutar i alla fall, så länge tevekamrorna är där...

Anledning två: "Grannfejden" är lite public-service (folkbildande typ). Du behöver inte skämmas för att du faktiskt kollar på skiten när du istället borde kolla på någon dokumentär på SVT om någon personlig assistent från Arvidsjaur som bara har en fot och spelar World of warcraft och gör dunka dunka-musik på datorn om nätterna.

Ny frippa!

Svenska Akademin går bananer på ABF-huset

Sture Allén om cocktailens betydelse i det modernistiska sammanhanget.

Sture Allén med svår och komplicerad text.

Sture Allén om alla ord som förknippas med kärlek.

Bo Ralph visar vad skåpet ska stå. Eller mer var orden ska stå.

Foto: Peter Johansson (c)

Intresserade av dessa bilder i större format? Släng iväg ett mail till radiorampfeber@hotmail.com

Hej matlåda!

Vem har byggt ihop den här meningen?

Att jobba på tystheten

Det är inte länge jag har bott i Stockholm. Men redan har jag träffat en del taxichaufförer. På grund av mitt jobb så blir det många natttaxiresor hem till hyresvillan i förorten.

Jag får för mig att jag inte vill prata med dessa underliga figurer men nästan varje resa slutar i samspråk.

Den sista åkturen präglades av en 68-årig chaufför. Han var egentligen pensionerad, men extraknäckte 40 timmar i veckan(!). En typisk chaufför som gillar att prata om sig själv. På sju minuter summerade han sitt liv: Han hade gått högvakten på slottet under sin tid inom lumpen. Det var förövrigt jättetråkigt. Han hade arbetat som brandman i 38 år. Saknade nu gemenskapen, dock inte brandbilarna. Under resans gång hann han även konstatera att folk åker mindre taxi nuförtiden vilket är tråkigt tyckte han.

När jag hoppar in i en taxibil uppstår en något märklig situation. Två människor på mindre än en meters avstånd ska spendera en liten tid med varandra. Här finns två val. Tiga ihjäl tiden eller tala väder och vind. Häromnatten valde en chaufför inget av ovanstående alternativ. Istället envisades chauffören att spela upp fågelljud för mig. In genom tunnlarna, på väg mot Slussen, upp vid Gullmarsplan, koltrastar och mesar kvittrade på i den regniga Stockholmsnatten. Chauffören hade precis införskaffat en cd-skiva med dessa skönsjungande kamrater som han tyckte jag skulle lyssna på.

Ibland försöker jag tiga ihjäl tiden. Försöker vara introvert och inåtvänd, låtsat vara upptagen i någonslags integritetskris, titta ut genom rutan med en tom blick.
Men det spricker nästan alltid. Jag är helt enkelt för folklig för att sitta tyst i en taxibil. Alltid ska jag kommentera något. Får jobba på tystheten.

Reskrönika - Paris

En engelsk röst blandad med klassisk musik försöker guida oss runt i Paris. Men hörlurarna glappar, det ena uttaget är trasigt, vi slänger av oss lurarna och åker guidningsbussen utan ljudlig information. Men det är stressigt ändå. Det ska tas kort, det ska filmas, turistkartan ska passas rätt och alla monument ska tittas på.
Eiffeltornet, en byggnad med vaktande poliser, Triumfbågen med flera.

Vi sitter nästan längst bak i bussen, på övervåningen utan tak. Trafiken är inte nådig, bussen vinglar och stånkar fram på Paris kaotiska gator. Det är inte rätt läge att överhuvudtaget tänka på trafiksäkerhet.

Man undrar när man kikar ut över staden var alla människor kommer ifrån. Shopping-gå-gatorna är nästan mer trafikerade med människor än vad gatorna är med bilar.

Disneybutiken är fullproppad med hugade kids och eftersläpande föräldrar kan vi se från bussens utsiktplats. Rätt som det är kommer en liten familj på lånecyklar i en av Paris kaotiska rondeller. Lillflickan i familjen, på egen cykel, börjar gråta efter en incident med en bil som kunde slutat riktigt illa. Hur tänker en familj som lånar var sin cykel och trampar rätt ut i rusningstrafiken (det är det alltid i Paris) utan hjälm? Inte alls, tänker vi sofistikerade människor på guidningsbussen.

Hemma i våra kvarter kantas gatorna av asiatiska affärer, jag tror det pratas någon form av pakistanska omkring oss. Affärer med lyxprylar och vackra dräkter, sådana man brukar se i Bollywoodfilmerna ser vi nästan var tionde meter. Paris är otroligt mångfasetterat.

Mångfasetterat är också tunnelbanesystemet. Stockholms dito framställs som en komedi i jämförelse med Paris. Tack gode gud för att jag har min sambo - utan henne så hade jag inte hittat bland alla spår och gångtunnlar.

På fredagen äter vi födelsedagsmiddag på Hard Rock Cafe, hamburgetallrik med musikvideo i bakgrunden och gitarrer på väggarna. På lördagen slinker vi in på en restaurang vid ett stenkast från Sacré-Cœu. Har råder tystnaden borsett från en klocka som tickar och några middagsgäster som småpratar. Ingen musik i högtalarna. Servitrisen sitter själv och äter när vi kommer in, vi får en drös med menyexemplar. Senare upptäcker vi att två av dem var på engelska... Här råder ingen fjesk för gästerna, det verkar som om restaurangen mest besöks av "riktiga parisare", får jag för mig i alla fall. Vi ber om notan, servitrisen tar fram minräknare, sätter sig vid sin halvätna middag och adderar våra val från menyn och vi får till slut en handskriven nota.

På söndagen är det dags att gå till kyrkan. Innan vi gör entré så tar vi en frukost på ett av stadens kaféer. Det är en tidigt söndagmorgon, en regnig sådan. Det verkar som vi är de ända turisterna ute. Gatorna ekar lite tomma, skönt faktiskt.

När vi ätit vår croasang stegar vi till Notre Dame. Att gå in i den katedralen från 1163 (!) är en upplevelse utöver det vanliga. Både jag och sambon blir tårfyllda när stämningen av trygghet och lugn sveper över oss med körsång och mässande i bakgrunden. Efter en rundvandring sätter vi oss för att delta i själva mässan. Sången av kören är vacker, men jag förstår faktiskt inte ett ord om vad som predikas. Det är ju i sig inte så konstigt eftersom jag inte kan det franska språket. Men bara känslan av att vara där och delta är vacker och innerlig.

Jag kanske är tjatig, men Paris är mångfasetterat och mäktigt, märkligt och vackert.