Reskrönika - Paris

En engelsk röst blandad med klassisk musik försöker guida oss runt i Paris. Men hörlurarna glappar, det ena uttaget är trasigt, vi slänger av oss lurarna och åker guidningsbussen utan ljudlig information. Men det är stressigt ändå. Det ska tas kort, det ska filmas, turistkartan ska passas rätt och alla monument ska tittas på.
Eiffeltornet, en byggnad med vaktande poliser, Triumfbågen med flera.

Vi sitter nästan längst bak i bussen, på övervåningen utan tak. Trafiken är inte nådig, bussen vinglar och stånkar fram på Paris kaotiska gator. Det är inte rätt läge att överhuvudtaget tänka på trafiksäkerhet.

Man undrar när man kikar ut över staden var alla människor kommer ifrån. Shopping-gå-gatorna är nästan mer trafikerade med människor än vad gatorna är med bilar.

Disneybutiken är fullproppad med hugade kids och eftersläpande föräldrar kan vi se från bussens utsiktplats. Rätt som det är kommer en liten familj på lånecyklar i en av Paris kaotiska rondeller. Lillflickan i familjen, på egen cykel, börjar gråta efter en incident med en bil som kunde slutat riktigt illa. Hur tänker en familj som lånar var sin cykel och trampar rätt ut i rusningstrafiken (det är det alltid i Paris) utan hjälm? Inte alls, tänker vi sofistikerade människor på guidningsbussen.

Hemma i våra kvarter kantas gatorna av asiatiska affärer, jag tror det pratas någon form av pakistanska omkring oss. Affärer med lyxprylar och vackra dräkter, sådana man brukar se i Bollywoodfilmerna ser vi nästan var tionde meter. Paris är otroligt mångfasetterat.

Mångfasetterat är också tunnelbanesystemet. Stockholms dito framställs som en komedi i jämförelse med Paris. Tack gode gud för att jag har min sambo - utan henne så hade jag inte hittat bland alla spår och gångtunnlar.

På fredagen äter vi födelsedagsmiddag på Hard Rock Cafe, hamburgetallrik med musikvideo i bakgrunden och gitarrer på väggarna. På lördagen slinker vi in på en restaurang vid ett stenkast från Sacré-Cœu. Har råder tystnaden borsett från en klocka som tickar och några middagsgäster som småpratar. Ingen musik i högtalarna. Servitrisen sitter själv och äter när vi kommer in, vi får en drös med menyexemplar. Senare upptäcker vi att två av dem var på engelska... Här råder ingen fjesk för gästerna, det verkar som om restaurangen mest besöks av "riktiga parisare", får jag för mig i alla fall. Vi ber om notan, servitrisen tar fram minräknare, sätter sig vid sin halvätna middag och adderar våra val från menyn och vi får till slut en handskriven nota.

På söndagen är det dags att gå till kyrkan. Innan vi gör entré så tar vi en frukost på ett av stadens kaféer. Det är en tidigt söndagmorgon, en regnig sådan. Det verkar som vi är de ända turisterna ute. Gatorna ekar lite tomma, skönt faktiskt.

När vi ätit vår croasang stegar vi till Notre Dame. Att gå in i den katedralen från 1163 (!) är en upplevelse utöver det vanliga. Både jag och sambon blir tårfyllda när stämningen av trygghet och lugn sveper över oss med körsång och mässande i bakgrunden. Efter en rundvandring sätter vi oss för att delta i själva mässan. Sången av kören är vacker, men jag förstår faktiskt inte ett ord om vad som predikas. Det är ju i sig inte så konstigt eftersom jag inte kan det franska språket. Men bara känslan av att vara där och delta är vacker och innerlig.

Jag kanske är tjatig, men Paris är mångfasetterat och mäktigt, märkligt och vackert.