Att jobba på tystheten

Det är inte länge jag har bott i Stockholm. Men redan har jag träffat en del taxichaufförer. På grund av mitt jobb så blir det många natttaxiresor hem till hyresvillan i förorten.

Jag får för mig att jag inte vill prata med dessa underliga figurer men nästan varje resa slutar i samspråk.

Den sista åkturen präglades av en 68-årig chaufför. Han var egentligen pensionerad, men extraknäckte 40 timmar i veckan(!). En typisk chaufför som gillar att prata om sig själv. På sju minuter summerade han sitt liv: Han hade gått högvakten på slottet under sin tid inom lumpen. Det var förövrigt jättetråkigt. Han hade arbetat som brandman i 38 år. Saknade nu gemenskapen, dock inte brandbilarna. Under resans gång hann han även konstatera att folk åker mindre taxi nuförtiden vilket är tråkigt tyckte han.

När jag hoppar in i en taxibil uppstår en något märklig situation. Två människor på mindre än en meters avstånd ska spendera en liten tid med varandra. Här finns två val. Tiga ihjäl tiden eller tala väder och vind. Häromnatten valde en chaufför inget av ovanstående alternativ. Istället envisades chauffören att spela upp fågelljud för mig. In genom tunnlarna, på väg mot Slussen, upp vid Gullmarsplan, koltrastar och mesar kvittrade på i den regniga Stockholmsnatten. Chauffören hade precis införskaffat en cd-skiva med dessa skönsjungande kamrater som han tyckte jag skulle lyssna på.

Ibland försöker jag tiga ihjäl tiden. Försöker vara introvert och inåtvänd, låtsat vara upptagen i någonslags integritetskris, titta ut genom rutan med en tom blick.
Men det spricker nästan alltid. Jag är helt enkelt för folklig för att sitta tyst i en taxibil. Alltid ska jag kommentera något. Får jobba på tystheten.