Därför borde alla se "Grannfejden"

Dags för en teve-krönika:

Det finns bra och dålig skräp-tv.

Dålig skräpteve är till exempel serien om en avdankad rockstjärna som ska dejta och hångla med 28 000 burleska tjejer som knappt kan skilja på vänster och höger. Knappt rockstjärnan heller. Dålig skräpteve innefattar även "Färjan" där en solariebränd man står och gör drinkar och säger "inga problem" till tre överfnissiga 23-åriga tjejer från Gnosjö som tror de äger hela jäkla Östersjön med dess omkringliggande kobbar och skär.

Bra skräpteve är till exempel "Lyxfällan". Avskräckande propaganda-teve där man som tittare knappt vågar titta på ett kreditkort för att man blivit avskräckt av existensminimum-paret från Älvkarleby.

Jag och min sambo fastnat för "Grannfejden". Robert Aschberg och han den där som man aldrig kommer på vad han heter. Tuffa alfa-hanne-Robert med den lilla ljusa känsliga killen.

"Grannfejden" besöker alltid något litet samhälle utanför storstan där en fejd har frodats i flera år tillbaka. Grundkonceptet är nästan likadant varje gång: Två grannar, det är nästan alltid gubbarna i grannfamiljerna som bråkar, de har olika åsikter om en massa saker. Den ena har för stökigt på tomten, den andre har inte byggt klart sitt hus (det ser alltså fördjävligt ut) eller den enes hund ylar i fel tonart. Eller som det nästan alltid handlar om i varje avsnitt: en stackars väg. Den är antingen för bred, smal eller så kör någon för fort på den. Allt som oftast är Lantmäteriet inblandat. Det ska tittas på ett så kallat servitut och snart kan tittaren allt om lantmätarens lagar och förordningar.

Grannfejden kan börja. Han sa si, då gjorde han så, han gjorde en Hitlerhälsning när han körde förbi och pekade finger, han slog mig på truten, nej-det-gjorde-jag-inte-alls säger den andra och nu är det dags för medling i närmaste idrottshall. Och så börjar Aschberg och den timide mannen att förhandla. Ibland tjafsas det och bråkas parterna emellan så Robban får höja rösten så att vi tittare sitter som tavlor på väggen av hans stockholmska ljudliga starka stämma. Reklam.

Tillbaka. I de bästa av stunder av "Grannfejden" så faller den ena mannen i konflikten i gråt. Det hände i gårdagens avsnitt bland annat. Både vid den dramatiska medlingen och när gubbjäklarna tillslut hade blivit sams och nästan kompisar - trots att de skrivit under ett avtal som förbjöd dem att tala med varandra - fusk!

Varför är då inte detta teveprogram samma skit som de övriga som trean och femman visar?

Jo.

Anledning ett: det visar på ett verkligt problem som faktiskt finns i Sverige, ute i stugorna som det heter. Grannar bråkar med varandra. (Morsan var nära att starta en grannfejd en gång; hon klagade på grannens tuppar som gal på tok för tidigt på morgonen). Det blir slagsmål och konflikter och detta program visar på en konkret lösning och grannarna blir nästan alltid vänner. Nåja, bråken slutar i alla fall, så länge tevekamrorna är där...

Anledning två: "Grannfejden" är lite public-service (folkbildande typ). Du behöver inte skämmas för att du faktiskt kollar på skiten när du istället borde kolla på någon dokumentär på SVT om någon personlig assistent från Arvidsjaur som bara har en fot och spelar World of warcraft och gör dunka dunka-musik på datorn om nätterna.