Musikåret 2008 enligt Cabinstreet

Det var året som Cabinstreet lämnade Cabinstreet. Men tog med sig namnet. 

Det var året man fick altan och gräsmatta. Kände sig som Svensson och tyckte det va ok. Lämnade det “vilda centrum” och fick lekande barn som en ljudmatta i bakgrunden. Det var året man var en lämnabortare. 

Men lyckligtvis så blir man snart en taemotare.

Musiken då? 

Jo tack. Det har varit ett bra musikår. bob hund tog bladet från munnen och gjorde bejublade återtåg och visade var det berömda skåpet ska stå. Dom meddelade också om en ny skiva nästa år. Kent släppte megastor box och maskinen tuggar på trots industrivarsel och global finnanskris. Jag har släppt diskussionen om att Kent inte är indie längre. Kom igen, dom är ju skitbra. Strunt i vad dom “är”. Jag sväljer allt. Jag har sålt min själ till ett bolag. 

Det hände något där på höstkanten. 

Mitt i lämnabortandet så kom det ett album som hjälpte mig igenom mörka kvällar i den nya, ensamma bostaden.

Musiken slog an en ton i mig. Ett vemod som jag tror, bokstavligt talat, bor här i Norden. Ett vemod med en sorg men också med en glädjefylld längtan.

Detektivbyrån är mitt soundtrack till höstan-08. 

En sån där instrumental skiva (Wermland) som man egentligen ska trötta på ganska snabbt. Men inte jag. Låtarna går om och om igen. Jag hittar nya djup hela tiden. Hjärnan koncentrerar sig mer på musiken när texten är borta. 

Bästa skivan år 2008 är helt enkelt Detektivbyrån med Wermland!

Men det finns också andra som gjort bra ifrån sig:

* Håkan levererade som vanligt. Lite halvfärdig skiva men med hjärtat på rätta stället.

* Doktor Kosmos är så där smarta, småmysiga och smårevoltiska. 

* Plura och Eldkvarn gör bra svensk rockmusik. Ulf Lundell, gå och lägg dig.

* Kleerup gjorde fin och smart dansmusik för många människors öron.

* Kristian Anttila får för lite uppmärksamhet. Han är bra på riktigt. 

* Pascal levererade gitarrmangel som får vem som helst att ramla bakåt.

* Likaså Hästpojken. Deras ostrukturerade skrammel funkar faktiskt. 

* The Soundtrack of our lives avlsutade året med ett finfint dubbelalbum. Deras egna White Album. Heja Ebbot. 

Och nu följer den obligatoriska års-bästa-skivan. Med skivomslag och allt!