Ett försvarstal för skolmaten!

Jag var ganska kass i hela grundskolan. Okej då, jag var väl skaplig i typ OÄ och i sånna där nutidsorienteringstest. Men matte och kemi och sånt tjafs, inget för mig.
Men det fanns ett ämne där jag brädade dom flesta av mina klasskamrater.

Lunch. Det varväl vid elvasnåret någonstans?

Doften av köttfärssås som la sig över korridoren när jag stövlade ut från klassrummet. Halket i strumplästen mot skolans stengolv. Kampen om att komma först i matkön.

Tillslut var man där.

Ann-Britt och Elsie. Dom stod där, med matsleven i högsta hugg.
Jag har alltid gillat skolmaten. Okej, det var väl inte alltid jättegott men med alla nio år med skolmat i grundskolan så får maten väl godkänt. Sprödbakad sej med remoladssås, pastan med den där skinksåsen, fisk bonjour. Jag åt allt. Allt utom råkosten (konstigt namn på en sallad!)

Just nu ska den där Bert Karlsson frälsa alla skolkids med ny fräsch skolmat som någon viktig kock stått och rört till. Underbetalda mattanter får skämmas förrkläderna ut sig. Ni kanske har sett det på teven. Jag har bara sätt reklamen visserligen men jag orkar inte med Bert och alla kockalitéter.

Jag var favoriten bland Ann-Britt och Elsie. Mina gamla mattanter alltså.
Jag tog alltid två gånger. Om jag då inte hade ätit upp min dagsranson av exempelvis köttbullar.
Men att vara mattanternas toppelev har sitt pris. Det kallas ölmage innan 30.
Jag lade grunden till den i grundskolan tror jag.

Jag hejar på mattanterna.

(Nej det här kommer inte bli en matblogg!)