Dagerman och jag

Idag på Cabinstreet: Cabinstreet gör en tyck-synd-om-mig-Birro:

Jag glömmer så lätt.
Jag glömmer hur grått och svart det är i november.

Falun är inte världens mest upplyftande ställe en grå kall söndag. Nordanvinden riktigt isar i nakna händer. Jag vill krypa in i kroppen och titta ut i april. Alla svenska småstäder är vackra på sommaren. På vintern deprimerande.
Väldigt få människor syns till.
Ett visset cafébiträde står och röker under trappan. Kvinnan i kassan på ICA väntar på kunder. Äntligen kommer det en, det är jag. Onyttigfärdigmat, fiberfejkat vitt bröd. Och en liten lök. Söndagsmiddagen är serverad, hepp.

Var är alla människor?
Spyr dom efter lördagsfyllan, har dom fastnat i söndagsbilagan, är dom i skogen, gömmer dom sig under sängen? Jag får inte ihop det.

När jag satt där och käkade den onyttiga färdigrätten (jag har fått den där boken om alla tillsatserna i maten av en bloggläserska, har inte läst den ännu, efter det lär jag väl sluta käka färdigmat) så slog det mig plötsligt. Minnet kom tillbaka. I natt drömde jag att jag var på någon slags upptäcksresa i Stig Dagermans hemkommun Älvkarleby.

Dagerman är oftast deppig. Inte är han glad i alla fall. Men en fantastiksk stämningsbeskrivare. Men lite roligt att jag till och med drömmer om tungsinta skalder samtidigt som minusgraderna knackar på.
Sa jag att det är november?