Världen är orättvis

Mormor är 92 år.
- Jag känner mig gammal, säger hon.
- Det är väl inte så konstigt, säger jag, du är ju gammal!

Anta att hon började känna sig gammal vid 70.
Det var 22 års sedan.
Själv är 26 år. 27 om jag tar i.

Hur jag än vänder och vrider på siffror och tal är mormor gammal och jag är ung.
Så orättvis är världen, särskilt mot mormor.
Och vi barnbarn och barn försöker skämta bort mormors gammelångest.
- Jävla ungdomar som inte kan lyssna på oss äldre, tänker INTE mormor men nog vissa andra.

100 bussar

(Upptecknat efter morgonpromenad i Sälen)

Världen har ännu inte blivit dag
Solen har nästan brutit igenom
Än så länge är det bara jag och mig själv
Men jag och mig själv trivs bra ihop just denna morgon
Vi behövde en stund för oss själva
100 bussar åker förbi
Nej inte 100
Kanske fyra, max fem

Ibland är världen fin

Flynn på ett fjäll

Den senaste veckan har den här bloggen lidit uppdateringsdöden. Detta på grund av mycket jobb i Sälen den senaste veckan.

Musik kan göra mycket med människor.
Särskilt 6.20 en sommarmorgon på ett fjäll. I lurarna rullar Johnny Flynn och hans orkester. Flynn spelar någon slags indiefolkmusik. Med lite pop inblandat, med gnisslande fioler. Det låter otroligt ärligt och gediget. Det blir sommarens musiktips; Johnny Flynn & The Sussex Wit med skivan A Larum.

Va händer mannen?

Den som väntar på något gott (uppdatering) väntar alltid lite för länge!

Tidningsbudet del 4

Om vintrarna var jobbet en pina. Allt under fem plusgrader sved i hans taniga kropp. Ibland önskade han att han hade lite hull som kunde skydda honom från kylan. Speciellt jobbigt var det i slaskväder. Vagnen fastande. Tidningarna blev blöta, tidningsläsarna ringde till basen och klagade. Fötterna blev blöta och kylda. Han räknade minuterarna till hans kalla fötter fick värma sig i hett vatten.

Trots att han hatade sitt jobb så trivdes han om vårarna. När den första fågeln börjat sjunga. Hej, du är inte längre ensam. Vi finns här för dig och vi sjunger för dig. Han trodde mer på fåglarnas sång än på gud. Fåglarna hade hjälpt honom mer i livet.
Han var inte rädd när han vandrade om nätterna. Mer reserverad och respektfull. Han hade respekt för det mystiska och oväntade som mörkret och stillheten skyddade så väl. Han hörde bilar rivstarta någonstans. Han såg ibland människor titta misstänksamt bakom sig. Som om de hade något dåligt på sitt samvete.

Några gånger hade han blivit förhörd av polisen. Det var bland annat misshandel han hade bevittnat. Kvinnor som blåögda och med spräckta ögonbryn sprang ut från lägenheter. Det gick att följa offrets blod från lägenhetsdörren ner till porten.
En gång handlade det om ett inbrott i en TV-butik. Någon vandrade ut med en TV ur butiken. Tidningsbudet hade gömt sig i en buske och registrerade allt samtidigt som han viskade till SOS-operatören i sitt öra.
När han upptäckte inbrottet kände han sig viktig. Polisen berömde hans kylighet att ringa polisen så att brottet kunde klaras upp. För ett dygn kände han sig viktig. Att han var delaktig i det stora samhällshjulet.
Men allt för ofta kände han sig obetydelsefull.

Den poserande, vinklade generationen

Jag tror jag har berört det förr. Men det tål att diskuteras en gång till.
Vi lever i en poserande och vinklad tid. Aldrig har vi kunnat fejka våra liv som vi kan nu. Det är så lätt att skapa en bild av sig själv, den man tycker bäst om, den man vill att andra ska tycka om, det är lätt att vinkla sig själv helt enkelt.

Kolla bara på Facebook till exempel.
Folk skriver i den berömda is-raden vad man gör. "XX är trött men ska jobba idag, det är en viktig dag idag", eller "XX ska på dejt, och sen gå ut med några kompisar på en torsdagsöl". Oj oj va upptagen du är tänker man och tänker att fan va gör jag själv i mitt lilla liv (bör tilläggas att jag inte vill dejta någon, jag är upptagen) jag måste ha något spännande att skriva på Facebook. Jag testade att ljuga i is-raden en gång. Vissa trodde på mig. Det blev ett bevis på att man kan ljuga så det står härliga till på Facebook, bloggar och andra communitys.

Så var det, de här med att posera. Överallt bilder som vi tar själva, där vi poserar exakt som vi vill, vi trycker ner avtryckaren då vi känner att vi har den rätta looken. Jag är inte bättre själv, jag står där med kameran ibland. Och när någon lägger upp en bild på en som man inte är nöjd med så rasar hela världen samman, i alla fall för någon sekund. Om inte bilderna från den senaste festen eller konserten finns på nätet, så har den aldrig hänt.

Vi är som små tidningar, små radiokanaler, små tevekanaler. Vi väljer vad vi vill visa. Det finns många sidor av en nyhet, många vinklar. Och det verkar stämma i den här världen med. Tänk på att allt är vinklat, även på den här bloggen ;-)

Tidningsbudet del 3

Tidningsbudet fortsatte att dra sin vagn mellan höghusen i den ännu sovande staden. Han tänkte ofta på vad människorna i husen drömde om.
Någon vaknade upp förvirrad över det dem drömt. Någon vaknade upp med ett leende på läpparna, ett barn sprang in till sina föräldrars säng och trängde sig i mellan föräldrarna, gråtandes efter en hemsk dröm.

Han tänkte på alla livsöden som samsades om platsen i husen. Om hur omedvetna hyresgästerna var om varandra. Så nära varandra men dock så omedvetna om hur de var. Den enda uppfattningen om varandra hade de när de träffades i trappuppgången och fick fram ett ynkligt hej. Det sämsta sättet att lära känna en människa, i en trappuppgång.

Rätt som det var så öppnades en balkongdörr eller ett fönster. Någon rökte oroligt på en cigarett. Tittade rakt ut i natten utan att fästa blicken på något speciellt.
Tidningsbudet hade lärt sig att smyga genom natten. Ibland skrämde han en katt eller någon människa som gick hem sent. Någon gång då och då försökte en drucken människa tigga till sig en tidning.

Men mest kände han sig bortkommen. Hans rutiner passade inte in människans rytm. Han var utanför rytmen. Han var utanför samhällets puls.

Han hade blivit någon slags beskådare av det vardagliga livet, utan att delta själv.
När dagen började för de flesta sov tidningsbudet. När han vaknade började människorna komma hem till sina lägenheter och göra eftermiddag. Radioapparater sattes på, baconpaketen öppnades och barnen uppmanades att göra sina läxor.

Tidningsbudet del 2

Hansson två trappor.
Med ett välkänt ljud landade Dagens Nyheter på Hanssons hallgolv klockan kvart över fyra. Han hade somnat tillfälligt i soffan och vaknade av tidningen. Taklampan lyste ogenerat och nästan bländade Hansson när han fick upp ögonen.

Hans nyfikenhet fick ut honom till hallen.
Han fingrade försiktigt på de nytryckta bokstäverna, på de nyformulerade meningarna.

Nyheterna brydde han sig inte om utan bläddrade frenetiskt till familjesidorna. Här var någon nygift, nyförlovad, född eller död. Han intresserade sig ofta för de döda. Det var så definitivt. Människan sista officiella framträdande var i just dödsannonsen. Sen fanns de bara kvar i familj och vänners fotoalbum och minne. Men för tidningsläsaren skulle den döde vara borta efter annonsen. De flesta annonserna handlade om äldre människor. Karl, Gerda, Gustav, Karin hette de visst. Men ibland dök det upp ett barn bland gamlingarna.

Hansson hade länge funderat på sin egen dödsannons.
Kanske skulle han göra en och ge till sin dotter. “Den kan väl se ut så här när jag dör” skulle han säga till dottern. Hon skulle bli ledsen och klaga på sin far, att han tänkte för mycket. Ja, vad skulle han annars göra i sin lilla tvåa om dagarna, om nätterna, om timmarna då huvudets tankeverksamhet gick på högvarv och ingen kunde stoppa den.

Hansson tittade på förlovningsannonserna. Vad ska det vara bra för, att förlova sig? Lyckan i förlovningsannonserna stack i ögonen på honom. Han var kanske inte avundsjuk. Mest sur över andras lycka. Tyckte det var orättvist.

Han la tidningen prydligt på köksbordet och gick till soffan i vardagsrummet och tog med sig täcket in i sovrummet. La sig och försökte somna. Snälla, bara en liten stund till klockan slår sju.

Tidningsbudet del 1

Från och med nu så startar en serie här på bloggen. Den heter Tidningsbudet. det är ingen bok eller novell, jag vet inte vad det är. Hur som helst handlar det om ett tidningsbud. Här är första delen.

Dagen var ännu inte kommen.
Tidningsbudet släpade sin tidningsvagn framåt i den tidiga morgonen.
Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och lokaltidningarna. Alla skulle de ha sin läsare. Alla skulle de ligga på ett hallgolv i väntan på att läsas.
Det snöblandade regnet hade blött tidningarna. Bokstäverna blandades ihop och sidorna klibbade igen. Frågan var om någon skulle förstå vad de olika skribenterna ville förmedla.
Tidningsbudet hade sovit fördjävligt. När han stod upp klockan ett var kroppen inte färdigsoven. Hans huvud fungerade korrekt men resten av kroppen fick verkligen anstränga sig för att följa med i huvudets handlingar. Men det gick. Han snubblade på några trappsteg. Tappade en tidning, men var uppmärksam på sina misstag och rättade till dem.

Bloken är klar

Idag damp den ner i brevlådan. "Första året med Cabinstreet".

Och självklart lyckades jag tappa den i golvet det första jag gjorde så den blev kantstött i ryggen. Grattis! Jag tror min blok har hittat sin plats bland andra bra bäcker som bilden visar, ja här gäller det att vara ödmjuk!

Kent snackar grill

Ni som fortfarande tror att Kent är ett drygt indieband som inte gör vanliga svennebanan-saker får tänka om.

I SVT:s nya serie "Stjärnorna i Psykbunkern" så låter bandet Per Sinding-Larsen följa med dom i studion som kallas psykbunkern. Ett avsnitt blir det varje dag. Avsnitten är av skiftande kvalité. Men dagen avsnitt är riktigt roligt! Kent snackar grill! De snackar om en grill på 45 papp! Och basisten Martin Sköld är skitsugen på att köpa en. Pappa Berg ansluter senare i samtalet, även han visar sig vara sugen på en bra grill.

Vad har hänt med indiesverige egentligen?

Här är länken till dagens avsnitt

Cabinstreet goes DANSBAND!

Dags att vara lite folklig i den här bloggen.
Min pappa är ett Sven-Ingvars-fan. Kanske inte så där att han stalkar dom men han har alltid lyssnat på dom. En anledning, tror jag i alla fall, är att dom inte är så där dansbandsjobbiga. Inget konstigt uttal i sången som till exempel Lasse Stefanz har. De går inte att dansa till heller, det sa en dansbandsdanserska till mig en gång. Så Sven-Ingvars kanske är en bra kompromiss, någonstans mellan rock och dansband.

Hur som helst.
Om man plockar fram de gamla inspelningarna med bandet så finns det faktiskt guldkorn.
Bandet låter så oskyldiga, försiktiga och nästan viskande. Och med sång på värmländska. Lyssna bara på "Te dans mä Karlstatösera". Känn takten, värsta groovet. Detta var innan krogshower och dryckesskandaler.

Jag vill till Båstad

Va fasen är grejen med tennisveckan i Båstad egentligen?
En massa tråkig tennis och halva Stureplan som dricker svindyr champagne
Man längtar ju verkligen dit.

Jag vill också kolla på bob hund

En nästan obehaglig känsla infinner sig när jag tittar i tidningarnas nöjessidor. Känslan av att man skulle vart där. På bob hunds stora comeback-konsert på Roskilde. Det var en himla massa år sen sist. Men nu är hjältarna tillbaka.

På SVT:s blogg PSL rapporteras det om två nya låtar, Fantastiskt och Tinitus i hjärta. Och kolla hur snygg Tomas Öberg är i sin nya kollektion. Det här med vita handskar kanske är nya grejen i höst.

Men kungarna i bob hund gör några spelningar till i sommar. En på Popaganda i slutet av augusti. Då ska jag flytta, men jag hoppas kunna strukturera allt så jag hinner med en tur till Stockholm för att återuppleva dessa hjältar som färgat hela mitt liv. Oj oj nu blev det pretentiöst det här. Jag kan läsa något i taket…

(Bilden är en skärmdump från svd.se)

Orsaflicka ringer Dramaten

Vi besökte August Strindberg i söndags.

Där kunde man ringa Dramaten. Vi ringde och frågade efter Torsten Flink men han hade gått hem.

Draken på semester

Till alla er som undrat vad Bolibompadraken gör på sin semester.

Den har ganska tråkigt faktiskt. Den står och vilar i en tvkorridor någonstans i Sverige.

Svansen har också semester.

Semsterfixering och heja november

Det här med att ha semester är underligt. Om man inte har en bunt med ungar och en trädgård att pyssla med så kan det vara lite svårt att veta vad man ska göra på semestern. Visst har jag varit ute och åkt lite var och här men det har funnits stunder då jag inte vetat vad jag ska hitta på.

Idag kom jag tillbaka till jobbet. Många har frågat; hur var det på semestern? Jo tack det var väl bra svarade jag.

Jag tror att många är fixerade vid de futtiga veckorna på sommarhalvåret som kallas semester.
När man ska ha semestern, hur vädret ska bli, vad man ska göra och hur himla härligt det ska bli och hur mycket man ska koppla av och att man ska läsa ut den andra Steig Larsson-boken.

Puh.

Det verkar, på vissa, att hela livet hänger på semesterveckorna på sommaren. Alla andra veckor då? Nej pest och pina då måste man jobba förstår du väl lille vän? Och det är ju dödstrist.
Nej det är det inte alls säger ja.

Jag tycker nästan synd om alla trista marsveckor som ingen tycker om och alla deprimerade novembereftermiddagar. Vem bryr sig om dom?

Den stora utmaningen i livet är väl att kunna ha roligt på dessa tråkiga dagar då man inte har semester?

Om att älska sig själv i nöd och lust

Folk gifter sig ibland. Så skiljer dom sig när det inte passar längre.
Men någon sa att man måste älska sig själv i nöd och lust.

Fast man kanske inte vill så är man hela livet gift med sig själv.

Ett giftemål måste man underhålla, muntra upp och umgås mycket med.
När man är jävlig mot sig själv måste man älska sig själv ändå.

När man är nödställd (till exempel när man sagt något dumt och måste förklara sig. Eller när man fallit i en vak en solig januariförmiddag) måste man ordna allt själv, med sig själv. Så är det att vara gift med sig själv.

August Strindbergs dass

Vykort från Norra Bantorget

Hær sitter vi i Stockholm. Men någon pajsare har stællt in norska bosktæver på tangentbordet. Så nu blir det konstiga æn.

Runt om oss så finns det en massa fackførbund. Målareførbundet, Transport och den klassiska LO-borgen vaktar som en høk øver alla førbund. Vi ær i fackens mecka. Och mitt i allt så har det smællts upp ett fint hotell. Hotell Sign rættare sagt. Och dær sitter vi, arbetarnas barn och frossar i hotellfrukostar med øverviktiga tyskar.

Annars ær vædret bra och jag har fyndat en duk før 50 spænn. Gløm inte att mata katten.

Bilder från Bingsjö

Tjofadderittan lambo i Bingsjö.

Jag har småstadsbrillor

Den här bloggen har lagom med besökare. Jag vet ungefär vilka som besöker den dagligen, men sen halkar det in okända människor för mig, vilket förstås är kul!

Och vet ni... Cabinstreet har blivit glasögondeklarerad!

En kommentarsskrivare som kallar sig för Optican och har en blogg om glajjer.
Bloggaren menar ordagrant att: "du ser ut att ha trista småstadsbrillor". Jo visst bor jag i en småstad, inte visste jag att det fanns en kategori som heter småstadsbrillor. Jag testade faktiskt ett par glasögon ungefär som Jöback och Tomas Andersson Wij har, men kände mig väldigt obekväm i dom. Kändes inte som jag.
Med nya bågar skulle jag, enligt bloggaren, höja mitt "utseendestatus åtskilliga snäpp". Jo jag tackar! Folk skulle titta efter mig på falugatorna och ropa: Hurra! Honom ska vi ha! Utseendestatus känns väldigt mycket storstad, typ Stockholm.

Bloggaren har en ganska trevlig blogg, med en massa snygga glajjer. Ta en titt.

Cabinstreet blev en pocket

Det va ett himla slit. Tack Tankezoo för tipsen. Jag lyckades göra om all text till en A5-pdf tillslut och vips så finns nu det första året med Cabinstreet som pocket!

Kolla in den här länken om du vill ha ett ex (men den kostar pengar)

Som vanligt: köp inte om du inte vill.
Detta är inte ett reklaminlägg utan bara information.

Jöback på Cabinstreet

Det va väldans var Allsång på Skansen radar upp modeuppslag för den här bloggen.
(Sist var det Håkan)

Den här gången: Peter Jöback!

Kolla in hans outfit, snygga glajer (sa inte jag att jag var trött på stora glasögon, jo men på Jöbackaren var det snyggt!)fin kavaj och något gult under.

Heja han! Allt är förlåtet Peter.


(Bilden är en skärmdump från SVT. Tack)