Tidningsbudet del 4

Om vintrarna var jobbet en pina. Allt under fem plusgrader sved i hans taniga kropp. Ibland önskade han att han hade lite hull som kunde skydda honom från kylan. Speciellt jobbigt var det i slaskväder. Vagnen fastande. Tidningarna blev blöta, tidningsläsarna ringde till basen och klagade. Fötterna blev blöta och kylda. Han räknade minuterarna till hans kalla fötter fick värma sig i hett vatten.

Trots att han hatade sitt jobb så trivdes han om vårarna. När den första fågeln börjat sjunga. Hej, du är inte längre ensam. Vi finns här för dig och vi sjunger för dig. Han trodde mer på fåglarnas sång än på gud. Fåglarna hade hjälpt honom mer i livet.
Han var inte rädd när han vandrade om nätterna. Mer reserverad och respektfull. Han hade respekt för det mystiska och oväntade som mörkret och stillheten skyddade så väl. Han hörde bilar rivstarta någonstans. Han såg ibland människor titta misstänksamt bakom sig. Som om de hade något dåligt på sitt samvete.

Några gånger hade han blivit förhörd av polisen. Det var bland annat misshandel han hade bevittnat. Kvinnor som blåögda och med spräckta ögonbryn sprang ut från lägenheter. Det gick att följa offrets blod från lägenhetsdörren ner till porten.
En gång handlade det om ett inbrott i en TV-butik. Någon vandrade ut med en TV ur butiken. Tidningsbudet hade gömt sig i en buske och registrerade allt samtidigt som han viskade till SOS-operatören i sitt öra.
När han upptäckte inbrottet kände han sig viktig. Polisen berömde hans kylighet att ringa polisen så att brottet kunde klaras upp. För ett dygn kände han sig viktig. Att han var delaktig i det stora samhällshjulet.
Men allt för ofta kände han sig obetydelsefull.