Tidningsbudet del 2

Hansson två trappor.
Med ett välkänt ljud landade Dagens Nyheter på Hanssons hallgolv klockan kvart över fyra. Han hade somnat tillfälligt i soffan och vaknade av tidningen. Taklampan lyste ogenerat och nästan bländade Hansson när han fick upp ögonen.

Hans nyfikenhet fick ut honom till hallen.
Han fingrade försiktigt på de nytryckta bokstäverna, på de nyformulerade meningarna.

Nyheterna brydde han sig inte om utan bläddrade frenetiskt till familjesidorna. Här var någon nygift, nyförlovad, född eller död. Han intresserade sig ofta för de döda. Det var så definitivt. Människan sista officiella framträdande var i just dödsannonsen. Sen fanns de bara kvar i familj och vänners fotoalbum och minne. Men för tidningsläsaren skulle den döde vara borta efter annonsen. De flesta annonserna handlade om äldre människor. Karl, Gerda, Gustav, Karin hette de visst. Men ibland dök det upp ett barn bland gamlingarna.

Hansson hade länge funderat på sin egen dödsannons.
Kanske skulle han göra en och ge till sin dotter. “Den kan väl se ut så här när jag dör” skulle han säga till dottern. Hon skulle bli ledsen och klaga på sin far, att han tänkte för mycket. Ja, vad skulle han annars göra i sin lilla tvåa om dagarna, om nätterna, om timmarna då huvudets tankeverksamhet gick på högvarv och ingen kunde stoppa den.

Hansson tittade på förlovningsannonserna. Vad ska det vara bra för, att förlova sig? Lyckan i förlovningsannonserna stack i ögonen på honom. Han var kanske inte avundsjuk. Mest sur över andras lycka. Tyckte det var orättvist.

Han la tidningen prydligt på köksbordet och gick till soffan i vardagsrummet och tog med sig täcket in i sovrummet. La sig och försökte somna. Snälla, bara en liten stund till klockan slår sju.