Rapport från en gammelstuga

Det blixtrar lite här och var ut över nejden. Blixtrarna bildar två, tre grenar. Mullret hamrar då och då. Åskan är långt borta men bjuder ändå på skådespel.

Precis har vi tänt ljuset i Gammelstugan. Det sticker i den juniljusa kvällen. Vi hör våra andetag, tystnaden och åskmullret.

Mest har vi ätit och är trötta. Det är nog värmen. Älskade värme, älskade sol, älskade flagnande huvud av sol, älskade sommar, älskade mygg.

En bil kör förbi, trevande genom natten. Maria tittar ut. En mygga krockar mot lampan. Hon suckar.

Det sägs att det går runt en björnfamilj i trakterna. Katten kanske har sett familjen. Han står och tittar ut i det decimeterhöga gräset. Vaktar, håller ett öga. Jagar en fågel, hoppar upp i ett träd, spanar ut mot björnfamiljen. Vad skönt, vi kan känna oss trygga. För katten håller vakt.

Vi sitter i stugan som vi skulle leva på 1850-talet. Var det så här man satt förr? Tysta, läste, tittade ut genom fönstret.

Orsaskogen är stor. Men det känns ändå fritt. Vi ser låga fjäll, ursäkta; berg långt bort. De är så där blåa ibland som vissa säger.