Ska vi byta kläder?

Jag hade en period i mitt liv när jag svalde allt som hade med Kiss att göra. Ehh... Ja gruppen Kiss och inget annat!

Jag köpte en massa skivor, jag gick nästan med i Kiss Army, jag köpte affischer och bestämde mig att ha Paul Stanley som favorit (han med stjärnan). Kiss är ett väldigt bra band och har gjort ett par riktigt bra rockplattor.

Men helt plötsligt slutade jag att tokgilla Kiss. Vet inte varför riktigt men det blev kanske för mycket. Smink, attityd, wooohooo vrål vrål bira bira bärs bärs, gitarrriff ja ni fattar. Jag fick nog av den prylen. Alla musikstilar har sina attribut och igenkänningstecken. Hiphopen har stora byxor, schlagern har glitter, dansbanden har allt möjligt, och hårdrocken har sin stil. Och ursäkta alla hårdrockare, men är inte hårdrocksstilen jävligt osnygg? Urtvättad för stor Manowar-tshirt, långt svart hår, svart nitbälte och göra satanstecknet med handen på alla bilder. Visst finns det hårdrockare som klär sig snyggt men dom lyser med sin frånvaro. När jag ändå är inne på avdelningen att klaga på hårdrocken så kan jag säga det att jag inte förstår mig på det här med krig och hårdrock. En slags romantiserad bild av krig nästan, det ska vara svärd och vapen och helst ska alla komma åkande på en motorcykel. Kan inte hårdrockare posera i snygga kavajer men någon färgglad t-shirt under?

Äh va fasen man är väl inte så snygg själv. Fyrkantiga mediaglasögon, massa oregelbundet skägg och en randig indietröja som är för liten så att halva magen hänger utanför.
Men hur skulle det vara om hårdrockarna och indienördarna bytte klädstil?
Tänk dig Sabaton byter kläder med Kanske Älskling?
KÄ med miltärbyxor och långt hår. Så kommer vi inåkandes på en MC. Fyrverkerifinal i sista refrängen på Salem Al Fakir. Sabaton sångaren i för liten kavaj och billiga Lager 157-dojjor. Basisten i lila palestinasjal och afro? Ja jäklar vilken syn.