Så var Peace and love

Då var det dags att sammanfatta årets upplaga av Peace and love-festivalen. Jag börjar i nutid.

Mina fötter luktar... ja inte gott i alla fall. Mina skor... är mer svarta än vita (vilket är orginalfärgen). Jag är trött och det känns som jag har fastnat i en vinkelvolt som töjer ut alla leder och muskler.

Hur som helst.
Torsdagen började med Petter på festivalens största scen. Kanske en lite för stor scen för mästaren själv och kanske lite tidigt på dagen (15.45). Här kunde vi se festivalens snyggaste dans, nämligen Eye N Eye:s dans.
Markus Krunegård sjöng om sina vampyrer och idioter på en scen strax efter Petter. Jag kan med tre låtar med Krunegårdaren, sen är det nog. Han blir för mycket.
The Hives bjöd som vanligt på en storslagen show med tajta gitarriff och tal om dom är bäst i världen. Vi har hört det snacket förr. Tack.

Mando Diao kom som vanligt hem till Borlänge, det börjar bli en tradition nu. Inget mer eller mindre bjöd pojkarna på, en ganska vanlig konsert i mitt tycke.

The Wombats bjöd på torsdagens teknikstrul och vi väntade alla på Lets dance to Joy Division. Sen gick vi.

När den mytomspunna Kristian Anttila klev på Tropico-scenen på fredagen så hettade festivalen till på riktigt. Två gitarrer pajade och Kristian blev arg och slängde en av dom i backen. Jag blev nästan lite rädd. Va fasen ska han hitta på nu?
Men han deppade inte ihop för det. Hans lilla utbrott va som bensin till hela bandet. Nu tog spelningen fart på riktigt. Och under slutlåten så tog Kristian sats och hoppade ut i publikhavet. Vakterna höll på att kissa på sig av oro och försökte dra tillbaka den svarta hingsten från västra Frölunda. Han kom tillbaka upp på scenen. I bar överkropp. Den indierandiga t-shirten och hans gula jacka slets sönder av publiken och Kristian verkade inte alls så glad för det.
Men vilken spelning, vilken urladdning. Ett framträdande att minnas!

Stefan Sundström börjar bli gammal och ser ut som en gubbe. Yes!

Apropå gubbar. Eldkvarn var riktigt bra. Pluras bror Carla är en riktig hejare på sin strata (el-gitarr) och Plura tycks aldrig tröttna på att sjunga om kärlekens tungor och spårvagnar i det ljuva livet. Heja Plura och hans ständiga vapendragare!

Sen var det dags för festivalens besvikelse. Jag såg verkligen fram emot Ken Rings uppträdande. Hans senaste skiva är riktigt bra. Men istället för att låta texterna och beatsen tala för sig själva blev det massa snack om förorten och sin fru och hans polare, hans moster, om polisen och bla bla bla. Jag var bara kvar en stund. Snacka om att övervinkla. Vi förstår vad du vill säga i låtarna. Tack. (Vad gjorde hans kompis i vänstra hörnet egentligen?).

Jag hann med några ackord av Sex Pistols och Pascal, sen var det dags för kvällens höjdpunkt: Kent! Läs vad jag tyckte i inlägget nedan.

Lördag och den sista dagen på festivalen. Regnmolnen tätnar på himlen och några droppar faller när vi tittar på The Lance. De ser ut som dom är 14 år, killarna från Borlänge. Det känns som dom har kysst sin första tjej. Dom är heta som fan helt enkelt. De Lancerar (Yes! Där satt den!) 60-talsriff blandat med surf-rockabilly-slingor. Och dom är antagligen Borlänges nästa exportvara, och kommer att omnämnas tillsammans med Sugerplum och Mando.
Tyvärr så stämmer sångarens gitarr om sig efter varje låt och han måste stämma. Inga nya strängar innan spelning är en regel som bör följas! Lite orutinerat. Skippa gitarrtrasslet och ge The Lance en senare tid nästa år så kan det bli riktigt bra!

Shit va det här inlägget börjar bli långt! Jag går direkt över till lördagens stora dragplåster: Håkan Hellström!
Han kom, vi sjöng, han sjöng, det blåstes i saxen och allt var väl ganska som vanligt när det gäller Håkan. Han är briljant och berör en hel generation. Vi kommer sitta på ålderdomshemmet och tjata om vilken Håkanskiva som är bäst.
Håkan och hans fagra orkester är som en pulserande ådra i en popkropp. Det stannar liksom aldrig. Går på som ett tåg som håller tidtabellen.
Men trots detta så saknar konserten några låtar tycker jag. Vad tog Försent för Edelweis vägen? Zigenarliv dreamin? Men Håkan är alltid Håkan och kan nog aldrig vara dålig på en scen.

Tack Peace and love för i år och varsegoda för gratisreklamen. Nästa år kanske det blir Roskilde.